Varför kan man aldrig inse hur jävla bra man har det i nuet, Varför är det alltid så att man aldrig uppskattar allt man redan har mitt framför näsan, förens det håller på att försvinna, långsamt tyna bort. Precis som sand som bara rinner ur handen även fast du håller fast det, så fortsätter det glida ur tills det bara finns några sandkorn kvar att hålla i. Varför ska man inse vilket jävla bra liv man haft, när det håller på att försvinna.

 

Att såra någon gör så fruktansvärt jävla ont att det bokstavligen värker i hela kroppen, magen, huvudet, allt. Allt värker och pulserar men det finns inget du kan göra för det är inte du som styr dina egna känslor. Det är precis som att känslorummet har ett helt eget jävla liv, och när livet funkar bara lite för bra för dig, då bestämmer sig känslorna för att ändra på det.

 

Jag har varit så jävla blind, levt i en lyckobubbla och gått och trott att livet alltid ska se ut så. Men vad fan ska man göra mer än att ge allt man har för att få det bra igen och det ändå inte ger mer än frustration, ångest och bara ännu mer olindlig smärta som äter upp en innifrån. Eftersom du vet innerst inne, hur känslorna redan bestämt sig utan ditt samtycke.

 

Det går inte att beskriva det inre hatet och avsmaken för dig själv när man såra människor. Att se någon du älskar ha sån fysisk smärta och tårar som visar det orden inte kan beskriva, som endast kommer pga dig. Det går inte beskriva. Veta att, detta är mitt fel. Bara på grund av mig. Det är olidligt, Hur fan ska man överleva.

 

Att bli tvungen att ta beslut i livet som du egentligen, verkligen inte vill, men kanske ändå är det rätta är ett inre krig, Ingenting känns helt säkert längre. Men det värsta av allt, Att veta att du är orsaken till flera personers smärtor, att veta hur du än gör så kommer det aldrig bli helt bra. Det går inte att beskriva med ord, det går inte förklara dom. Tystnaden och tårarna försöker uttrycka det åt dig.