Har trampat över på den där höstdepressions-tröskeln nu känner jag. Man börjar typ acceptera kylan och det mulna, gråa vädret samt alla människor som känns allmänt deppiga också. Brukar alltid bli deppig en sväng på hösten och sen en sväng på vinterhalvåret, duuuh. Det cirkulerar typ 1000 olika tankar då, alltid de som tynger mig mest i livet. Nästan som att sommaren/våren har någon slags skyddsmur som stänger ute de tankarna under den tiden, är det bara jag? haha... varför ska allt vara bättre på sommaren.

Livet känns så sjukt tråkigt och livlöst på vintern bara. Sen undrar jag fan inte om det är ihopkopplat med livets meningsfrågor på något vis för dom kommer ALLTID upp i samband med det. Jag börjar tänka på vad jag egentligen vill göra med livet - för tro mig, jag vet att jag inte kan vara timanställd resten av mitt liv och leva som jag gör nu. Tänker på bland annat pensionssparandet som suger balle när man jobbar som jag gör nu. Typ det som jag har mest ångest över. Det känns sjukt bara det att jag går och tänker på min pension. Vill leva i nuet och bara leva livet och jobba för att hitta på roliga saker samt bara spara. Men det går inte leva så om man tänker långsiktigt, I fkn know. Och det gör mig stressad för det betyder att jag måste skynda mig att läsa till något som jag vill göra resten av livet sen, vilket jag fortfarande inte har en susning om VAD. 

 

Jag avundas er som vet vad ni vill göra med era liv. Att ni redan har en plan uppmålad. Samtidigt så är jag rädd för att bli som majoriteten, för egentligen vill jag inte bli sån. Jag vill inte planera allt i minsta detalj. Jag vill inte planera mitt liv. Jag vill göra det jag känner för, upptäcka världen och resa. Jag vill jobba med olika saker, testa saker. Jag vill inte skaffa barn vid 25års ålder och nöja mig med vårdyrket. Jag vill inte tacka ja till saker jag inte mår bra av eller som jag egentligen inte vill. Jag vet bara inte vad jag ska göra.

Jag har alltid resonerat att "en dag kommer jag veta". En dag kommer jag alltså vakna upp och veta vad jag vill göra. Jag hoppas fortfarande på det, men det känns inte som att det kommer hända. Jag kommer få hjälpa mig själv att starta ett nytt kapittel i livet. Men hur gör man det om man inte vet vart man ska börja?

 

Jag har ett sjukt jäkla bra liv. Jag har en hel familj, som mår bra, även om den är utspridd i världen och sverige. Jag har hittat min andra halva här i världen, som jag lever tillsammans med i en sjukt jävla fin lägenhet, för att vara våran första. Jag har många vänner omkring mig som jag älskar oerhört mycket som jag är så himla tacksam för att jag har, som finns där. Jag är lycklig i mig själv, det är jag. Men som en viss youtuber sagt så bra, man kan vara en lycklig person som ibland inte mår så bra. Vilket är okej! För vi är bara människor, eller hur? Och vi har alla våra egna problem här i livet. De kanske är fjuttiga problem till jämfört med andra som har mycket värre problem än jag, men det spelar ingen roll egentligen. För mig är dem problem i varje fall, och vi måste faktiskt tänka på oss själva ibland, right?

 

 Jag försöker ofta ha saker inplanerat som jag kan längta till, det är nyckeln i mitt liv tror jag. Utan de där sakerna som jag bokar in skulle jag nog vara väldigt ledsen väldigt mycket. Man måste jobba för att spara ihop till saker och ting, men när du väl är där så känns det så jävulskt bra! Att fira och göra speciella saker som sticker ut i vardagen är också roligt och stämningsupphöjande. Typ halloween är ett av de roligaste "evengemangen" under året imo, det har alltid varit en stor tillställning i min familj sedan jag varit liten och det har liksom hakat fast och utvecklats sedan dess haha. Inte tänker jag sluta med det ännu, folk tycker kanske det är töntigt men när jag hör mig omkring så känner fler samma och uppskattar sådant. Men vi människor bryr oss alldeles för mycket om vad andra tycker om oss, det är en spärr i livet jag tror att vi alla jobbar med varje dag. Jag försöker att inte låta det stoppa mig.

Nu känner jag att samtalsämnet liksom tappades bort och det gled över till annat, men det är detta som cirkulerar i mitt huvud just nu. Och det är skönt att skriva ut det, både för min & andras skull ifall någon undrar varför jag kanske är lite sne just nu.

Vill bara säga till mina vänner, familj & släkt som läser min blogg att jag älskar er alla, och saknar er jag inte träffar så ofta. Jag uppskattar verkligen livet jag har. Men det är skönt att skriva av sig lite ibland. Hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig och att ni älskar mig även fast jag kan vara en sur bitch som inte ser något annat än det jag vill se ibland. Tack för att ni finns♥♥♥♥