Orkar inte att jag alltid ska vara så jävla naiv när det kommer till vänner. Tro att allt alltid går & lösa som vuxna människor och prata ut om saker och ting. För så lätt ser inte verkligheten ut.

 

Försöker så himla hårt för att alla ska vara nöjda från alla håll, känna sig bekväma och må bra. Men när det väl gäller och en bomb slår ner i livet då inser man vilka som slingrar sig undan och låtsas att de aldrig funnits där ens. Det är en utav de svåraste känslorna i allt detta. För jag och Joacim kan fortfarande prata om allt och det gör vi, varje dag. Vi har bestämt oss för att lösa detta för vi vill ha kvar varandra som vänner. Det är jävligt jobbigt, varje dag. Varje jävla timme. Men vi har gett oss fan på att lösa detta på bästa sätt. Hur kan det då vara så jävla förbannat svårt för er andra?

 

Så många blickar som både sagt det enda & det andra, eller bara helt totalignorerad. Som att man aldrig ens varit bekanta. Inte ett jävla ord. Jag är så jävla ledsen för allt detta, men det finns inte så mycket mer jag kan göra än vad jag redan gjort. Jag kan inte styra mina känslor, jag har ingen jävla makt över dom. Detta är verklighet nu och det har hänt av en anledning, ALLT händer av en anledning i livet. Så snälla, jag ber er. Har ni massa skit att snacka om allt det här så se till att den aldrig når fram till mig, för det finns tillräckligt i mitt huvud redan.

 

Tack till er få själar som faktiskt kommit fram till mig och frågat hur det är, sagt att allt är okej och att allt kommer bli bra tillslut även om det inte känns så just nu. Eller bara en blick och en kram. Man behöver inte ens säga ett ord om det nu är så jobbigt. Tar eran ignorans som att ni inte längre vill veta av mig och om så är fallet så får det väl vara så då.