Har inte pallat skriva så mycket här det senaste, som många vet så har vi nu låtit Knappen få somnat in. Det har varit en jobbig tid med honom här hemma, att se honom såhär samtidigt som man inte velat ta beslutet. Man har haft i baktanken att han visst kan bli bättre, 10år för en katt är inte jättemycket ändå. Men han blev aldrig bättre.

Den sista tiden fick vi gör allt för honom. Sätta honom på kattlådan för att han skulle förstå att han skulle kiss/bajsa. Sätta honom framför matskålarna för att han skulle äta, lyfta upp honom i soffan/sängen & gå med honom ut för att se så han gör det han ska. Annars sitter han bara där på trappan och kollar på en. Man såg i hans blick den senaste tiden att han inte hängde med, det var som att han inte vad där ens. Hans reaktionsförmåga var försämrad på höger sida precis som innan. Detta blev även värre då hans fastnade med klon i soffan/sängen/filten för funktionen inte var med helt enkelt. Så vi tror att det var en tumör.

När vi var hos veterinären för 3 månader sedan så rådde de oss att ta bort honom men vi ville inte ge upp hoppet, så man kan ju säga att vi försökte ändå. Men vi bestämde innan helgen att då veterinären ändå skulle hem till oss och vaccinera våra hästar så frågade vi ifall de kunde även avliva knappen med. Så så blev det, vi tog med honom ner till stallet och där fick han först lugnande sedan morfin. Så han sov djupt när han fick den sista avslutande sprutan. Det var så jävla hemskt. Längesedan jag grät så här mycket, det är verkligen detta jag fasar under livets gång. Att förlora en familjemedlem. För det var precis vad han var, en i familjen.

 

Finaste, snällaste, gosigaste och bästaste Knappen. Jag kommer alltid älska dig och du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Aldrig kommer jag glömma dig och dina jamanden på morgonen när du ville att man skulle gå upp och satte klorna i en och bet i ens hår. Eller när du låg och trampade vatten och buffade med huvudet på en. Kommer verkligen sakna dig♥