Mitt enda rätta
Tiden spelade så mycket roll innan. Som att man skulle ta vara på den tiden man hade, varje dag som gick. Som att det fanns ett slut. Det klart att man ska ta vara på tiden. Men att man liksom stressade igenom den för att hinna. Jag visste inte om det skulle ta slut och därför var jag bara stolt över tiden som vi haft tillsammans. Det klart jag är nu med, Men inte på samma sätt nu.
Jag tänker hela tiden att det är en uppenbarelse. Varför skulle det inte vara såhär? Jag har glömt hur det känns att vara singel och jag tror att om jag skulle bli det nu skulle jag vara så fruktasnsvärt förvirrad och jag förstår inte hur andra kan klara sig utan någon som finns där för en och alltid har en kärleksfull hand utsträckt ifall du behöver stöd. Jag skulle inte klara mig och jag vill ALDRIG mer bli singel. Ensam. Övergiven. Lämnad. Sårbar. Det finns massa ord för mig som har liten annan defination men för mig samma betydelse som ordet singel.
Jag räknar med att saker är som dem är nu. Jag vill inte att dem ändras. Jag är en sån himla lycklig människa. Och bortskämd kan man väl också säga för den delen. Det skrivs här och där att alla killar är assholes och otrogna och kollar in andra tjejer när dem är i ett förhållande. Då tänker jag alltid att jag har det så sjukt bra och tur som har fått ett undantag som ger mig mer än vad jag förtjänar och gör mig överväldigad av lycka. Jag älskar mitt liv som jag har fått och jag älskar min familj. Jag älskar mig egna man som jag en dag kommer flytta ihop och gifta mig med. För jag vet att jag aldrig kommer vilja ha något annat än det vi har.
Jag räknar inte våran tid ihop längre för jag vet att vi ska dela en evighet tillsammans och föralltid ge varandra kärleken. Jag älskar dig♥
