Tack för allt
Den där dagen jag aldrig ville skulle komma är nu kommen. Har varit rädd för detta enda sedan ni båda var små. Hur mycket man än kan glädjas åt över alla fina, roliga och underbara ögonblick vi haft ihop så känns allt bara sorgligt och obegripligt svårt att behöva släppa er och låta er segla vidare någon annanstans. Någon annanstans som är helt okänd för allas vetskap.
Att inte få höra er prata i form av välkomnande mjau eller skall när man ses, eller i allmänhet när ni är glada, hungriga eller bara vill något. För låt oss vara ärliga, djur är djur och människor är människor. Människoliv är alltid i allmänhet värda mer än djurs liv, iallafall i de flesta människors ögon. Men för mig gör det lika ont att säga adjö till er som det gör till en människa. För ni är familj, har alltid varit och kommer alltid vara.
Kommer bära med mig allt som vi har upplevt ihop, alla minnen och all tid som vi fått ha tillsammans. Jag kommer sörja er och bära med mig även sorgen. Det kommer fler familjemedlemmar under ens livstid oftast, men inga ersätter någon annan.
Att ta beslut om att tiden är kommen är det värsta eftersom det inte är ett stundvis kritiskt beslut. Ett långsiktigt kritiskt beslut är det absolut eftersom nu handlar det om värdighet och om moral - vad är egentligen rätt och fel? Är det rätt att låta er leva vidare med besvär som kanske gör x10 ondare än vad vi kan förstå? Är det värdigt att låta er gå nästan helt blinda och döva? Nej jag tycker inte det.
Hur mycket jag än ifrågasätter mig själv om detta är rätt eller fel kommer jag ändå alltid tillbaks till samma slutsats. Rätt tid är kommen för att säga hejdå.
Jag älskar er så otroligt mycket och det är endast därför vi tagit detta beslutet. Vi älskar er så mycket och vill att ni ska få somna in hemma, i miljön där ni levt era liv, där ni är trygga och älskade. Där kan ni få ta erat sista andetag.
För vi älskar er så mycket.
Kommer alltid älska er.
Tack för alla år vi fått ha ihop.
Att inte få höra er prata i form av välkomnande mjau eller skall när man ses, eller i allmänhet när ni är glada, hungriga eller bara vill något. För låt oss vara ärliga, djur är djur och människor är människor. Människoliv är alltid i allmänhet värda mer än djurs liv, iallafall i de flesta människors ögon. Men för mig gör det lika ont att säga adjö till er som det gör till en människa. För ni är familj, har alltid varit och kommer alltid vara.
Kommer bära med mig allt som vi har upplevt ihop, alla minnen och all tid som vi fått ha tillsammans. Jag kommer sörja er och bära med mig även sorgen. Det kommer fler familjemedlemmar under ens livstid oftast, men inga ersätter någon annan.
Att ta beslut om att tiden är kommen är det värsta eftersom det inte är ett stundvis kritiskt beslut. Ett långsiktigt kritiskt beslut är det absolut eftersom nu handlar det om värdighet och om moral - vad är egentligen rätt och fel? Är det rätt att låta er leva vidare med besvär som kanske gör x10 ondare än vad vi kan förstå? Är det värdigt att låta er gå nästan helt blinda och döva? Nej jag tycker inte det.
Hur mycket jag än ifrågasätter mig själv om detta är rätt eller fel kommer jag ändå alltid tillbaks till samma slutsats. Rätt tid är kommen för att säga hejdå.
Jag älskar er så otroligt mycket och det är endast därför vi tagit detta beslutet. Vi älskar er så mycket och vill att ni ska få somna in hemma, i miljön där ni levt era liv, där ni är trygga och älskade. Där kan ni få ta erat sista andetag.
För vi älskar er så mycket.
Kommer alltid älska er.
Tack för alla år vi fått ha ihop.
